I was 15 years old the first time. They ask me to fill in a form about myself in advance. I am sitting in a barn in Vordingborg with eleven other disoriented and curious strangers. Soon I notice a beautiful dark woman holding my gaze. With a tender smile she stands up and gently takes my hand. She leads me through a forest, laughing playfully and running so fast, I have a hard time catching up. We leap into an old row-boat and an elderly gentlemen rows us to a little island. There we go down the path of overgrown trees and she secretively hands me messages written on leaves and eggs from nests that she finds along the way. She doesn’t speak English. Her mysterious spontaneity makes me laugh and when I least expect it she shouts and takes a photo of me. We arrive at an abandoned house and there she puts a blindfold over my eyes. Suddenly I am being pushed in a wheelchair and hear the most incredible sounds around me. The sun is warming my face like fingertips all over my skin. As she takes off my blindfold I find myself in front of a huge black-board with a big white horizontal line in chalk. ”I want you to draw your own time-line. From birth until today. I’ll pick you up in five minutes”. Then she leaves the room and shuts the door behind her. I have five minutes to define what I am. What major events have impacted my life? What has shaped me? I still have the hard-boiled egg with me today. As well as the polaroid photograph.

It was just me and her. Every moment was about us. About me. She saw me. Took her time to really communicate. We were present and only there for one another. Afterwards I kept asking myself if I am in control of my life or not. And I still do today. Did I ever chose to be a part of what has happened to me? Or did I just allow myself to be swept away by my surroundings?

This time I find myself in the hallway to a tremendously inhabited and cosy home. The telephone rings. I pick up a red receiver from the 60s and answer with a timid uncertain “.. Hello .. ?”. An inviting female voice responds. “Hi Tuva. Welcome. Are you ready? That’s good. When you hear the bell, walk to the red door on the left. When it rings again, it’s time for you to move on. Great. Safe journey.”
I am met by a pair of curious eyes in a hatch in the door. They look deeply into mine and she whispers “Close your eyes”. Her voice is sincere and comforting. She trusts me, and therefore I trust her. She grabs my hand cautiously and leads me into dark a nothingness. My hearing is sharpened, my touch sensitized. Her breath touches my skin and I shudder pleasantly as she carefully allows my remaining senses experience my surroundings. Every matter I encounter, it feels like I am experiencing for the first time. My being slowly relaxes and our innocent physical conversation becomes a dance. And soon a game. Free from self-consciousness, I am like the child playing with that foreign girl or boy by the pool on a holiday abroad.
Next, I am like a blind man who have just regained his sight. I stand amidst a verdant bedroom and I am met by an intense aroma of earth, moss and fresh cut grass . A voice speaks to me from a bed, a bed of grass. I lie my head down on the mossy cushion and as if my skin is full of holes, my whole body breathes. The young woman speaks to me of freedom. I can do whatever I want. I can cry however I want. No one can see what I am thinking. A bell rings. I crawl out through a childish world of stones and wooden figures. On the stone in my pocket it says “It’s okay to be human .”
In the end, I am being taken care of by an animalistic silhouette. She instils a primitive maternal feeling and describes a childhood memory to me. A memory about her father. We sink into a soft sheepskin and she holds me tight as I lie there in her arms like a helpless child. She whispers in my ear and her presence gives me strength in this powerlessness. We are all children, no matter how adult we try to be.

I am 20 years old the last time. I am picked up by an old van on a square in Copenhagen and where they are taking me, I have no idea. We are dropped off in front of a huge elder-care building from the 50’s and met by a group of men and women in different ages, dressed in white and with trustful tranquil facial expressions. We are all breathing in the same quiet rhythm. An older imposing woman walks calmly towards me with a warm intensive gaze. Her hand slips into mine and she whispers ”I pick you because of your curiosity”.
”How is paradise? Can two people be one flesh? Should you learn how to see with your nose, ears and tongue? Is what you see determined by your mood? Can we be one with the moment?” … I chose ”Is it possible to see your way of seeing?”

In one room I speak with a young asian man with Cerebral Palsy. He talks to me about love. A girl he gave everything to. A girl he loved, but whom he lost. He becomes emotional and impossible to understand. Then it is my turn. Is there anyone who means more to me than myself? … .
Another room alludes to the past. ”Is it possible to dream of a room you have never been in?”. Chaos. Death. Newspapers everywhere. It reminds me of a hospital room. From the wardrobe I can hear a story being told. It is packed with teddybears. I am alone. I can do whatever I want. I can feel however I want. Nobody can see what I am thinking. I am asked to write something on a newspaper before I leave. When I step out I think ”I cannot blame my past anymore. It doesn’t exist.”.

Do we perceive the world primarily through our senses or through our thinking? What is reality; our intellect or our emotions? These experiences are stored in my muscle memory. These impressions follow me every day because they are not primarily experienced by my intellect, but by my physical senses and nervous system.

No content forced upon you. No one who sees what you are also seeing. No correct or incorrect experience. The audience arrives ready to leave distracting everyday thoughts behind them. Instead of meeting an invisible fourth wall dividing the actor and the spectator and all focus on the actors, we meet actors who are not acting. A human who is their self and who is there for you. And you are there for them.

It’s called “human specific”, and I find it intriguing because it has contributed to some of the few experiences in life I have had of “being one”. Other times have been in a Meisner repetition, Per Brahe’s Balinese mask class, deep collective yoga meditation, sex, or on stage. However, the average person who does not practice anything creative does rarely have the opportunity to be so present with all of his or her senses that they can allow real contact with themselves and their surroundings.

It is natural to intellectualize conventional art, taken in with only sight and hearing. Art today often ask the spectator to use critical thinking instead of gut instinct. We will put more weight on concretizing what we see in words rather than let the art move us. The experience is broken apart even before it is revealed.

21st century’s capitalist society is deeply rooted in Lutheran work ethic. Even when we watch art, we feel the need to perform well. During the performance, we think about what we should say to our friends afterwards. We should analyze correctly and say what is socially acceptable. Our focus is divided. The subconscious and the nervous system reads the symbols and creates emotion but the ego and the survival instinct interrupts this process by judging whether the reaction is suitable or not. Through the presence of others, we look at ourselves from the outside and do not see the world through our own eyes, but how we think we are supposed to see it.

In a participatory human specific performance the audience can on the other hand decline any responsibility to self-consciously perform, but by actually willingly participating more than in a conventional performance. It creates a safe space where the audience can feel and think what they usually do not dare to. Human beings instinctively want to be in control in order to identify themselves. This concept allows the need for control, created by self-consciousness, to disappear. If the artist forces the audience to have an opinion about a specific subject, the spectator will be reluctant to take it in. If all responsibility lies within the spectator, as in conceptual art, what the audience see will be shaped by their thinking. No one wants to be controlled without first voluntarily relinquishing.

We have all been a part of an audience who do not dare laugh because the self-consciousness spreads, and we have all experienced how the laughter volume increases when someone dares to take the first initiative. The collective affects the individual. In human specific performances you are instead alone as a spectator and each installation differs, depending on the individual who experiences it. It is not possible to feel threatened by the presence of the collective.

The spectator is involved physically and verbally, perceiving creative, emotionally stimulating experiences through all of their senses, as well as exchanging energy with a stranger. All focus is facing outwards. Neither the actor nor the audience is in control.

I find it important that theater be political, that art should inform and transform. Nothing in this performance was explicitly political, but it was more powerful because the audience were guided to insights, not fed with them. Everyone left with an experience that had touched and challenged them, existentially, politically, socially and personally.

In the moment, the performance does not evoke thoughts but generates feelings. The thoughts come later when you least expect them, without having to force them. The context of the performance is individualized depending on one’s needs. This condition is common for an artist, with the stage as a free safe space, but to give a person, who expects to be only a spectator, that experience – is a unique life-changing gift.



Jag var 15 år. De bad mig att skicka in ett formulär om mig själv på förhand. Jag sitter i en lada med elva andra undrande människor. Snart märker jag att en vacker mörk kvinna håller min blick. Med ett ömt leende reser hon sig upp och tar min hand. Hon leder mig genom en skog, skrattar lekfullt och springer så snabbt, jag har svårt att hänga med. Vi hoppar in i en gammal eka och en äldre man ror oss till en liten ö. Där går vi på en stig mellan vildvuxna träd och hemlighetsfullt ger hon mig skrivna meddelanden på löv och ägg från fågelbon som hon finner längst vägen. Hon talar ingen svenska. Hennes mystiska spontanitet får mig att skratta och när jag minst anar det hojtar hon till och tar ett foto. Vi kommer fram till ett övergivet ruckel och hon sätter en bindel för mina ögon. Jag blir körd i en rullstol och hör otroliga ljud omkring mig. Solen värmer mitt ansikte som fingertoppar på min hy. När hon tar av bindeln står jag framför en grafit-tavla med ett stort vitt horisontellt streck i krita. ”Jag vill att du ska rita din egen tidslinje, från födsel till nu. Jag hämtar dig om fem minuter”. Och så stänger hon dörren. Vilka stora händelser definierar mitt liv? Vad har format mig? Jag har kvar ägget än idag. Och fotografiet.

Det var bara hon och jag. Varje ögonblick handlade om oss, om mig. Hon såg mig. Tog sig tid att kommunicera på riktigt. Vi var närvarande och endast där för varandra. Efteråt frågade jag mig länge om jag är i kontroll över mitt liv eller inte? Valde jag att vara en del av vad som hänt mig? Eller lät jag mig bara dras med av min omgivning?

Jag finner mig själv i hallen till ett ytterst bebott och gemytligt hem. Telefonen ringer. Jag plockar upp en röd 60-tals lur och svarar med ett sådär osäkert halvbestämt ”.. Hallå .. ?”. En inbjudande kvinnoröst svarar. ”Hej Tuva. Välkommen. Är du redo? Vad bra. När du hör ringklockan, då går du till den röda dörren till vänster. När du hör klockan igen är det dags att gå vidare. Bra. Vi ses. Trevlig resa.
Jag möts av nyfikna ögon i en lucka i dörren. De tittar djupt in i mina och hon viskar ”blunda”. Hennes röst är innerlig och betryggande. Hon litar på mig och därför litar jag på henne. Varsamt tar hon min hand och leder mig i detta mörka intet. Hörseln är skärpt, känseln känsligare. Hennes andetag rör vid mig och jag ryser då hon noggrant låter mina återstående sinnen erfara min omgivning. Varje ting jag möter känns det som jag upplever för första gången. Mitt varande slappnar av och vår oskyldigt fysiska kommunikation blir till en dans. Och snart till en lek. Fri från självmedvetenhet är jag likt barnet som leker med den där främmande flickan eller pojken vid polen på solsemestern.
Nu är jag som en blind som nyss återfått sin syn. Jag står mitt i ett grönskande sovrum och möts av en intensiv doft av jord, mossa och nyklippt gräs. En röst hörs ifrån en säng, en bädd av gräs. Jag lägger mitt huvud på den mossiga kudden och som om hyn är full av lufthål, andas hela min kropp. Den unga kvinnan talar till mig om frihet. Om en förbjuden sexuell upplevelse. En tjej med en tjej. Jag kan göra vad jag vill. Jag kan gråta som jag vill. Ingen ser vad jag tänker. En klocka ringer. Jag kryper ut genom en barnslig värld av stenar och träfigurer. På min sten står det ”Det är okej att vara mänsklig”.
I slutet blir jag omhändertagen av en animalistisk siluett. Hon inger en primitiv moderlig känsla och berättar för mig om ett barndomsminne. Om hennes far. Vi har sjunkit ner på en fårskinnsfäll och hon håller om mig när jag ligger där i hennes famn likt ett hjälplöst barn. Hon viskar i mitt öra och hennes närvaro ger mig styrka i denna maktlöshet. Vi är alla barn, hur vuxna vi än försöker vara.

Upplever vi världen genom våra sinnen eller genom vårt tänkande? Vad kommer först? Händelserna sitter i mitt muskelminne. De är inte primärt erfarna av mitt intellekt, utan av mina fysiska sinnen.
Ingen påtvingad kontenta. Ingen som ser vad du också ser. Ingen rätt eller fel upplevelse. Vi kommer dit redo att lämna distraherande vardagstankar bakom oss. Istället för att mötas av en osynlig fjärde vägg mellan skådespelare och åskådare, möts vi av en människa som inte spelar, som är där för dig.

Publiken kan avsäga sig allt ansvar att prestera. Det är naturligt att intellektualisera konventionell konst som tas in med endast syn och hörsel. Konst ber ofta åskådaren att använda det kritiska tänkandet istället för magkänslan. Vi lägger mer vikt på att konkretisera det vi ser i ord snarare än att låta konsten beröra oss. Upplevelsen sönderdelas innan den ens uppenbarats.
Lutheransk arbetsmoral är fast etsad i ett 2000-tals Sverige. Till och med då vi ser konst ska vi prestera väl. Under föreställningen planerar vi vad som ska sägas till vännerna efteråt. Vi ska analysera rätt och säga det som socialt accepteras. Vår fokus delas. Det undermedvetna och nervsystemet tar in konsten och skapar känsla men egot och överlevnadsinstinkten avbryter denna process genom att döma huruvida det är passande eller inte. Genom andras närvaro tittar vi på oss själva utifrån och ser inte världen ur våra egna ögon utan hur vi tror vi förväntas se den.
Denna föreställning skapar däremot en trygg sfär där publiken kan känna och tänka vad de vanligen inte vågar. Människan vill vara i kontroll för att kunna identifiera sig. Denna struktur tillåter självmedvetenhetens behov av kontroll att försvinna. Om vi tvingar publiken, likt plakat teater, att tänka en viss sak är de motvilliga att ta in det. Om allt ansvar ligger hos åskådaren, likt konceptuell konst, är vad de ser format av deras tänkande.
Vi har alla varit med om en publik som inte vågar skratta för att fegheten smittar av sig i salongen. Kollektivet påverkar individen. Här är du istället ensam som ”publik” och varje ”scen” varierar beroende på personen. Det går inte att känna sig hotad av kollektivets närvaro.
Du är involverad fysiskt och verbalt, tar in kreativa känslomässigt stimulerande upplevelser genom alla dina sinnen samt utbyter energi med en främmande människa. All fokus är riktad utåt. Varken skådespelare eller publik är i kontroll. Det har gett mig några av de få erfarenheter av ”att vara ett”. Andra gånger har varit i en Meisner-repetition, Per Brahe’s balinesiska mask träning, sex, meditation, eller på scen.
Du är trygg och känslominnet kan reagera intuitivt istället för att separera dig från upplevelsen och dirigera dig från utsidan. Självinsikterna som föds är de mest ärliga för de kommer oforcerat och från en plats som inte är styrd av yttre influenser.

Vårt tänkande är väsentligt för överlevnad och utveckling. I stunden skapar denna föreställning inte tankar utan känsla. I efterhand kommer tankarna utan att du behöver be om dem. Den var inte uttalat politisk. Besökarna blev guidad till insikter inte matad med dem. Kontentan var individualiserad utefter behov. För en scenkonstnär är scenen ett fritt rum, men att ge en åskådare denna upplevelse, är en unik gåva.

Thank you

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s