Jag var 15 år. De bad mig att skicka in ett formulär om mig själv på förhand. Jag sitter i en lada med elva andra undrande människor. Snart märker jag att en vacker mörk kvinna håller min blick. Med ett ömt leende reser hon sig upp och tar min hand. Hon leder mig genom en skog, skrattar lekfullt och springer så snabbt, jag har svårt att hänga med. Vi hoppar in i en gammal eka och en äldre man ror oss till en liten ö. Där går vi på en stig mellan vildvuxna träd och hemlighetsfullt ger hon mig skrivna meddelanden på löv och ägg från fågelbon som hon finner längst vägen. Hon talar ingen svenska. Hennes mystiska spontanitet får mig att skratta och när jag minst anar det hojtar hon till och tar ett foto. Vi kommer fram till ett övergivet ruckel och hon sätter en bindel för mina ögon. Jag blir körd i en rullstol och hör otroliga ljud omkring mig. Solen värmer mitt ansikte som fingertoppar på min hy. När hon tar av bindeln står jag framför en grafit-tavla med ett stort vitt horisontellt streck i krita. ”Jag vill att du ska rita din egen tidslinje, från födsel till nu. Jag hämtar dig om fem minuter”. Och så stänger hon dörren. Vilka stora händelser definierar mitt liv? Vad har format mig? Jag har kvar ägget än idag. Och fotografiet.

Det var bara hon och jag. Varje ögonblick handlade om oss, om mig. Hon såg mig. Tog sig tid att kommunicera på riktigt. Vi var närvarande och endast där för varandra. Efteråt frågade jag mig länge om jag är i kontroll över mitt liv eller inte? Valde jag att vara en del av vad som hänt mig? Eller lät jag mig bara dras med av min omgivning?

Jag finner mig själv i hallen till ett ytterst bebott och gemytligt hem. Telefonen ringer. Jag plockar upp en röd 60-tals lur och svarar med ett sådär osäkert halvbestämt ”.. Hallå .. ?”. En inbjudande kvinnoröst svarar. ”Hej Tuva. Välkommen. Är du redo? Vad bra. När du hör ringklockan, då går du till den röda dörren till vänster. När du hör klockan igen är det dags att gå vidare. Bra. Vi ses. Trevlig resa.
Jag möts av nyfikna ögon i en lucka i dörren. De tittar djupt in i mina och hon viskar ”blunda”. Hennes röst är innerlig och betryggande. Hon litar på mig och därför litar jag på henne. Varsamt tar hon min hand och leder mig i detta mörka intet. Hörseln är skärpt, känseln känsligare. Hennes andetag rör vid mig och jag ryser då hon noggrant låter mina återstående sinnen erfara min omgivning. Varje ting jag möter känns det som jag upplever för första gången. Mitt varande slappnar av och vår oskyldigt fysiska kommunikation blir till en dans. Och snart till en lek. Fri från självmedvetenhet är jag likt barnet som leker med den där främmande flickan eller pojken vid polen på solsemestern.
Nu är jag som en blind som nyss återfått sin syn. Jag står mitt i ett grönskande sovrum och möts av en intensiv doft av jord, mossa och nyklippt gräs. En röst hörs ifrån en säng, en bädd av gräs. Jag lägger mitt huvud på den mossiga kudden och som om hyn är full av lufthål, andas hela min kropp. Den unga kvinnan talar till mig om frihet. Om en förbjuden sexuell upplevelse. En tjej med en tjej. Jag kan göra vad jag vill. Jag kan gråta som jag vill. Ingen ser vad jag tänker. En klocka ringer. Jag kryper ut genom en barnslig värld av stenar och träfigurer. På min sten står det ”Det är okej att vara mänsklig”.
I slutet blir jag omhändertagen av en animalistisk siluett. Hon inger en primitiv moderlig känsla och berättar för mig om ett barndomsminne. Om hennes far. Vi har sjunkit ner på en fårskinnsfäll och hon håller om mig när jag ligger där i hennes famn likt ett hjälplöst barn. Hon viskar i mitt öra och hennes närvaro ger mig styrka i denna maktlöshet. Vi är alla barn, hur vuxna vi än försöker vara.

Upplever vi världen genom våra sinnen eller genom vårt tänkande? Vad kommer först? Händelserna sitter i mitt muskelminne. De är inte primärt erfarna av mitt intellekt, utan av mina fysiska sinnen.
Ingen påtvingad kontenta. Ingen som ser vad du också ser. Ingen rätt eller fel upplevelse. Vi kommer dit redo att lämna distraherande vardagstankar bakom oss. Istället för att mötas av en osynlig fjärde vägg mellan skådespelare och åskådare, möts vi av en människa som inte spelar, som är där för dig.

Publiken kan avsäga sig allt ansvar att prestera. Det är naturligt att intellektualisera konventionell konst som tas in med endast syn och hörsel. Konst ber ofta åskådaren att använda det kritiska tänkandet istället för magkänslan. Vi lägger mer vikt på att konkretisera det vi ser i ord snarare än att låta konsten beröra oss. Upplevelsen sönderdelas innan den ens uppenbarats.
Lutheransk arbetsmoral är fast etsad i ett 2000-tals Sverige. Till och med då vi ser konst ska vi prestera väl. Under föreställningen planerar vi vad som ska sägas till vännerna efteråt. Vi ska analysera rätt och säga det som socialt accepteras. Vår fokus delas. Det undermedvetna och nervsystemet tar in konsten och skapar känsla men egot och överlevnadsinstinkten avbryter denna process genom att döma huruvida det är passande eller inte. Genom andras närvaro tittar vi på oss själva utifrån och ser inte världen ur våra egna ögon utan hur vi tror vi förväntas se den.
Denna föreställning skapar däremot en trygg sfär där publiken kan känna och tänka vad de vanligen inte vågar. Människan vill vara i kontroll för att kunna identifiera sig. Denna struktur tillåter självmedvetenhetens behov av kontroll att försvinna. Om vi tvingar publiken, likt plakat teater, att tänka en viss sak är de motvilliga att ta in det. Om allt ansvar ligger hos åskådaren, likt konceptuell konst, är vad de ser format av deras tänkande.
Vi har alla varit med om en publik som inte vågar skratta för att fegheten smittar av sig i salongen. Kollektivet påverkar individen. Här är du istället ensam som ”publik” och varje ”scen” varierar beroende på personen. Det går inte att känna sig hotad av kollektivets närvaro.
Du är involverad fysiskt och verbalt, tar in kreativa känslomässigt stimulerande upplevelser genom alla dina sinnen samt utbyter energi med en främmande människa. All fokus är riktad utåt. Varken skådespelare eller publik är i kontroll. Det har gett mig några av de få erfarenheter av ”att vara ett”. Andra gånger har varit i en Meisner-repetition, Per Brahe’s balinesiska mask träning, sex, meditation, eller på scen.
Du är trygg och känslominnet kan reagera intuitivt istället för att separera dig från upplevelsen och dirigera dig från utsidan. Självinsikterna som föds är de mest ärliga för de kommer oforcerat och från en plats som inte är styrd av yttre influenser.

Vårt tänkande är väsentligt för överlevnad och utveckling. I stunden skapar denna föreställning inte tankar utan känsla. I efterhand kommer tankarna utan att du behöver be om dem. Den var inte uttalat politisk. Besökarna blev guidad till insikter inte matad med dem. Kontentan var individualiserad utefter behov. För en scenkonstnär är scenen ett fritt rum, men att ge en åskådare denna upplevelse, är en unik gåva.