Före sommaren 2011 var detta funderingar som gick ständigt genom mitt huvud. Nästan så pass ständigt att jag trodde det skulle driva mig till vansinne. Det blev inspirationen till en del koreografier och nog även den sista droppen som fick mig att gå över till att bli skådespelerska och studera meisner teknik. Fortfarande hoppas jag på att kunna göra en danskonstfilm inom kort med denna frågeställning som temat. Så jag tänkte därför att jag skulle vilja dela mina funderingar med er. Här nedan har jag utforskat mina teorier kring dessa frågor. Mina slutsatser är inte dragna genom någon specifik akademisk research, endast utifrån min egen erfarenhet och tidigare research. Så ni är mer än välkomna att ge feedback.

Förarbetet till kortfilmen är tänkt att utforska diskussionen nedan konstnärligt och ge inspiration till den kreativa processen som är en kollaborering mellan koreografi, film, konst och komposition. Diskussionen beskriver att då tanken används i ett syfte som är självbejakande begränsar det människan, vilket är destruktivt. Resultatet av det yttre bejakandet leder generellt till självobjektifiering, vilket kan orsaka ensamhet, depression, stress, fysisk ohälsa; att vi inte ser oss själv eller vår omgivning ur en klar lins.

Då människan upplever något nytt är hennes första kontakt med upplevelsen fysisk s.k. sinnlig; genom ögon, mun, öron, näsa eller hud. Upplevelsen skapar naturligt en emotionell känsla som registeras i vårt nervsystem och hjärna. Den instinktiva känslan uppkommer med hjälp av att vi har tidigare relationer till symboler lagrat i vårt undermedvetna. Denna tendens att se symboler kommer ifrån vårt behov av sanning, av att känna igen oss, av att överleva. Exempel på detta är att då vi ser tre prickar så ser vi naturligt en trekant, då vi ser en eld vet vi att den är farlig, någon som har haft en traumatisk upplevelse med en eld känner möjligtvis ännu mer extrema känslor. Dessa symboler lagras under hela vårt liv och skapar vårt s.k. känslominne. Om man kan känna igen vart dessa känslor kommer ifrån, acceptera och uttrycka dem, även då de är irrationella, är det lättare att släppa taget om dem. Ett litet barn, fortfarande opåverkat, agerar impulsivt och spontant utifrån dess känsla, men en vuxen funderar däremot över huruvida känslan är rätt eller fel i linje med ett korrekt beteende. Då vi växer upp formar vi ett ego, genom att vi lär oss att handla utefter sociala normer. Trots den djupt rotade relationen till upplevelsen (symbolen), så lär vi oss att inte uttrycka känslan offentligen, även detta för överlevnad. När vi inte accepterar, lokaliserar eller uttrycker vår instinktiva känsla så lagras den och manifesterar sig i andra beteenden eller fysiskt. Handlingen den vuxna utför som en reaktion till upplevelsen, är snarare en reaktion som fötts utav reflektion, utav tankar kring vad som är rätt eller fel, inte utifrån kroppens naturliga behov av att släppa taget om vad upplevelsen får han eller hon att känna.

Det är då tydligt att människan kontrollerar sina handlingar genom ett mellanstadium av tänkande för att försöka vara felfri. Detta tänkande matas och uppmuntras av ett kapitalistiskt samhälle, där den starkaste överlever. Människan lär sig tidigt att om hon lyckas vara felfri och perfekt så välkomnas hon in i samhället, har då möjlighet att bli framgångsrik och därmed ”lycklig”. För att platsa i ett felfritt samhälle, så måste man själv vara felfri samt förvänta sig att de runt omkring en är felfria. Vilket även leder till att man har oerhört höga krav på sig själv och sina medmänniskor. Snarare än att se sin omgivning för vad den är så projicerar man sin bild av vad man vill att den ska vara, man försöker förändra sina medmänniskor till vad man förväntade sig att de var. Vilket leder till besvikelse i slutändan då man inser att ens medmänniskor eller än själv inte var vad man trodde.

Då människan kontrollerar sitt sinne och sina handlingar kommer hon alltid att lägga fokus på sig själv i relation till sin omgivning. Hon kommer att försöka se sig själv ur sin omgivnings ögon och censurera samt regissera sig själv efter de givna reglerna. Detta leder till vad många säger “du är i ditt huvud”, på grund av att det krävs tanke. Istället för att bara vara närvarande och ta in din omgivning så reflekterar du över dig själv i din omgivning vilket sker “i huvudet”. Vad som faktiskt händer är att man är utanför sin kropp och ser in snarare än inuti och ser ut på omvärlden. Vi har endast 100 % av fokus till godo därför är det tydligt att då vi är självmedvetna är vi inte så pass närvarande eller i kontakt med vår omgivning som möjligt. Detta mellanstadium av tänkande gör att man hamnar i ett stadie som inte är verklighet, ett vakuum där man är varken levande människa eller död; man är ett objekt.

Då människan hindrar sig från att känna fullt ut eller uttrycka de känslor och åsikter som verkar irrationella, så kommer dessa fortfarande befinna sig i hennes kropp. De kommer att omvandlas till något större eller annorlunda vilket kan resultera i lögner, ångest, känslomässiga utbrott, fysiska men.

Människan är ett resultat av sin omgivning; hennes handlande är en reaktion till vad hon upplevt. Därför är det viktigt att reagera ärligt och impulsivt, efter verkligt behov till vår omgivning för att låta naturen och människan ha sin naturliga gång. Då vi inte gör detta utan kontrollerar, så är handlingen vi utför en lögn i relation till vårt riktiga jag, vilket gör att den som reagerar till lögnen varken får kontakt med ditt riktiga jag eller har möjlighet att föra vidare en sanningsenlig handling – alla relationer som då etableras blir baserade på lögner, och vi skapar en värld som är uppbyggd av att vi ljuger mot oss själva och vår omgivning. En lögn är inte verklig och därför blir vardagen vi lever i inte heller verklig.

Jag har funnit att denna distans till mig själv ger en känsla av att jag är under ytan, av att jag lever i en drömvärld, i en introvert bubbla. Då jag är fast under ytan men allt som jag förtryckt fortfarande är lagrat inom mig, så driver min kropp och sinne mig djupare och djupare ner under ytan i försök att finna den del av mig som jag tappat bort.

Min teori är att detta är vad som orsakar ensamheten som många människor känner. Ensamheten skylls på samhället, på kapitalismen, på vår uppfostran.  Vi sätter oss i en offerposition, tycker synd om oss själv, och intalar oss om att vi är ensamma om att behöva dölja våra fel och därför fortsätter vi censurera oss. Det är ett sätt att fly från sitt riktiga jag, från att erkänna alla ens fel, men i verklighet är  alla människor är fel och alla försöker dölja det.

Jag vill utforska om det är så att då handlingen impulsivt sker i relation till vad du upplevt, och mellanstadiet av reflektion inte existerar, kan vi då vara totalt äkta och närvarande? Att vara närvarande är ett tillstånd som talas om speciellt i relation till att stå på scen men även i vardagen. Jag tror att det är att det är att simpelt se och uppleva genom ens sinnen till hundra procent. Tankar kan användas till mycket konstruktivt, men de kan även hindra en från att uppleva sin omgivning och erfara den kunskap som behövs för att vara en levande människa, som vid behov kan dra nytta av sina erfarenheter och analysera och bidra till en positiv utveckling.

Naturen däremot har ingen hjärnkapacitet. Därför kan naturen bryta sig loss och övervinna oss, den agerar spontant efter sina impulser och sina naturliga behov. Det är även därför vi finner det avslappnande och frigörande att vara nära naturen.

Vad vi alla så intensivt på olika vis strävar efter tror jag i grunden är att finna ro i att visa sig sårbar, att sluta behöva leva upp till förväntningar och bli älskad för alla ens svagheter såsom styrkor. För att se någon annan klart måste du se dig själv klart; för att kunna älska någon annan, måste du kunna älska dig själv.